Martin Ekman
????????????
Vad är det då för problem med Ålands självstyrelse i relation till EU? Roten till det hela är nog att Åland med sin särställning är unikt inom EU; Ålands "syskon" står ju huvudsak-ligen utanför. EU har svårt att hantera detta och för-söker undvika problemet genom att låtsas att det inte existerar. I praktiken är problemen av två slag: Det första har att göra med Ålands särställning, det andra har att göra med Ålands litenhet.
För det första har det självstyrande Åland ett eget parlament med egen lag-stiftning helt vid sidan av det finska parlamentet och dess lagstiftning, medan EU bara vill hantera själv-ständiga stater och därför låtsas att Åland inte finns. Detta har redan orsakat allvarliga kontroverser. Ett exempel gäller fisket, där Ålands rätt till egen fiske-kvot resulterat i en serie förvecklingar. Ett annat gäller sjöfågeljakten, där Ålands lagar grundade på lång tradition av naturanpassad sjöfågeljakt ifrågasatts, och Åland dess-utom saknar rätt att självt försvara sig inför EU, vilket lett till flera förvecklingar. Ett tredje gäller EU-böter vid ett lands överträdelse av EU-direktiv, där frågan om vem som skall betala vad till vem orsakat ytterligare förvecklingar. EU-böterna döms ut i propor-tion till landets bärkraft, men vilket är landet om Ålands lagting anses ha felat? Alla dessa frågor har orsakat svårhanterliga "triangeldraman", det vill säga djupa konflikter i triangeln Åland - Finland - EU. Framtida triangeldraman kan dyka upp när som helst.
Ett speciellt problem vid sidan av ovanstående utgör språket. Åland är svenskspråkigt, medan EU-ärend-en, som måste gå via Fin-land, ofta är brådskande och av detta skäl där sköts enbart på finska, i strid med självstyrelselagen.
För det andra är Åland litet och strävar efter lösningar som passar ett örike i Östersjön, medan EU är stort och strävar efter likriktade lösningar i hela Europa. Ett typiskt exempel på detta är jordbruket, där EU som bekant har ett regelsystem avsett för jordbruk som industri snarare än som skötsel av djur och natur. När sådana regler skall tillämpas på det lilla Åland med sitt småskaliga och miljövänliga deltidsjordbruk fungerar det inte. (Alla ålänningar som sett den prisbelönta dokumentära kortfilmen "Den lyckliga kon" vet vad jag menar.) Kommer jordbruket på Åland att överleva EU?
Man kan ge flera exempel på tänkbara framtida hot, hot som kanske aldrig kommer att bli verklighet eller som kanske kommer att bli det - ingen vet i förväg. Första exemplet: Åland hade tidigare två slakterier. Nya EU-regler krävde dyra investeringar och det ena slakteriet fick lägga ner. I framtiden skulle nya ändringar i EU-reglerna kunna få det återstående slakteriet på fall. Kommer slakteriet på Åland att överleva EU eller kommer ålänningarna mot sin vilja att tvingas till långa EU-djurtransporter utanför Åland? Andra exemplet: Det pratas i EU-korridorerna om enhetlig banklagstiftning för hela EU. Åland har en egen bank, Ålandsbanken, av fundamental betydelse för den åländska ekonomin och näringslivet, liten och välskött. Den har tidigare en gång beviljats ett undantag från finsk lagstiftning på grund av sin litenhet och speciella funktion, något som knappast skulle inträffa med EU. Kommer Ålandsbanken att överleva EU?
Det är uppenbart att vitala delar av Ålands särställning och särprägel inte är förenliga med EU:s nuvarande sätt att fungera och snarast går på tvärs mot utvecklingen inom EU. Detta är inte bara en fråga för Åland, utan en mycket vidare fråga. Hela Ålandsexemplet på fredlig kon-fliktlösning - från NF:s beslut till nutidens utvidgade självstyrelse - riskerar att förlora i trovärdighet i omvärlden. Hur skall en liten och trängd part i en konflikt med sitt moderland kunna lita på att ett förslag om självstyrelse i stället för självständighet kommer att hålla? Även om självstyrelsen införs och görs aldrig så garanterad i relation till moderlandet, kan den ju i någon oviss framtid delvis manipuleras bort genom svåråtkomliga processer i mellan- eller överstatliga organisationer av typ EU. Det är nödvändigt att skapa förtroende och tillit till lösningar med självstyrelse, lösningar som håller även i internationella och globala sammanhang.
Det ljusa avsnittet: Nya idéer och framtida möjligheter
Freds- och konfliktforskaren Kjell-Åke Nordquist konstaterar att många av de väpnade konflikterna i världen idag har det gemensamt, att människors identitet är ett bärande element i motsättningarna. Mer än hälften av alla pågående väpnade konflikter gäller frågor, inklusive territorium, som är relaterade till identiteten. Att stycka upp stater med utpräglade minoriteter i självständiga stater för varje folk med egen identitet vore ogörligt och skulle dessutom riskera att också leda till väpnade konflikter. Alltså måste man finna någon konstruktiv ny lös-ning på människors grundläggande behov av att få sin identitet tillgodosedd. Nordquist ser för sig en framväxande internationell struktur med tre olika enheter: självständiga stater, internationella organisationer (EU, FN etc.) och vad han kallar suveräna samhällen. De sistnämnda skulle vara självstyrande områden som Åland, men med en nyskapad rätt till egna relationer till de internationella organisationerna (jag föredrar nedan att kalla dessa områden suveräna autonomi-er).
Samma insikt om betydelsen av självstyrelse för identitet och fred präglar det initiativ som tagits av fursten Hans-Adam II av Liechtenstein i FN. Hans syfte är att få till stånd ett internationellt system för att tillvarata små folks rätt till autonomi. Tanken är att rätten till autonomi skulle erkännas och regleras på något sätt inom ramen för FN. Folkrättsjuristen Lauri Hannikainen har kom-pletterat detta med att föreslå att man inrättar ett speciellt organ eller en speciell rap-portör för autonomifrågor inom FN.
Gemensamt för dessa olika tankegångar är att självstyrelse måste ges en förstärkt internationell roll för att skapa ett alternativ till självständighet, ett alternativ som kan tillgodose människors befogade anspråk på identitet och därigenom vara fredsskapande. Sådana internationellt erkända självstyrande territorier skulle kunna kallas suveräna autonomier. Internationellt erkänd självständighet bärs som hittills upp av suveräna stater; dessa har, utöver egen lagstiftningsmakt, rätt till egna utrikes relationer och eget militärt försvar. Internationellt erkänd självstyrelse skulle bäras upp av suveräna autonomier. Dessa skulle ha, utöver egen lagstiftningsmakt, rätt till egna relationer med internationella organisationer; för övriga yttre relationer och militärt försvar ansvarar däremot moderlandet.
Stater som är medlemmar av EU lämnar över vissa av sina befogenheter dit mot att de får inflytande via kommissionen, ministerrådet etc. Små autonomier kan inte rimligen ges samma inflytande som dessa stater, men kan då inte heller rimligen lämna över delar av sina befogenheter på samma sätt. Lösningen på detta måste vara att låta autonomierna hanteras på ett eget och fristående sätt i relation till EU. En möjlighet vore att skapa någon form av separat institution inom EU för suveräna autonomier. Denna skulle tillförsäkra de av autonomierna som önskar delta såväl direktkontakt som särlösningar. En annan möjlighet vore att låta autonomierna fritt ansluta sig eller inte ansluta sig till EU-beslut. Detta skulle likna den väl fungerande fria anslutningsrätt de nordiska autonomierna har till beslut fattade av Nordiska ministerrådet. En tredje möjlighet ? och sannolikt den bästa ? vore att låta autonomierna i princip stå utanför men ha ett gemensamt löst ramavtal med EU, som vid behov kan kompletteras med individuella specialavtal.
Hur man än gör är det nödvändigt att tillförsäkra autonomierna en egen stabil ställning i relation till EU och även till FN. Detta är väsentligt inte bara för Åland utan lika väsentligt i det globala perspektivet, det vill säga för en strävan efter ett fredsskapande system med suveräna autonomier. Representanter för åtskilliga folkgrupper i främst Östeuropa och Asien har besökt Åland för att studera dess självstyrelse. Ålands regering och Finlands utrikesministerium har etablerat ett samarbete för att möta denna efterfrågan i främmande länder på kunskap om Ålands ställning. Till följd av behovet finns Ålands självstyrelselag numera tillgänglig på 8 olika språk. Den i autonomifrågor internationellt erfarna juriste-n Elisabeth Nauclér vid den åländska regeringen har framhållit, att om frågan om autonomilösningar reg-lerades internationellt och institutionaliserades skulle det med all säkerhet vara ett bidrag till världsfreden, och att Ålands självstyrelse skulle kunna tjäna som exempel och inspirationskälla. För att Åland, med sina rötter i NF, skall kunna fylla denna viktiga funktion av inspirerande exempel, måste man kraftfullt förändra relationen mellan Åland och EU.
Allt det här handlar ytterst om en mycket central men ofta bortglömd rättighet: rätten att vara liten och annorlunda. Att respektera rätten att vara liten och annorlunda är att bidra till fredsskapande verksamhet, att bidra till välfungerande demokrati och att bidra till kulturell mångfald i den stora världen!
Litteratur
Bring, O (2002): Ålands självstyrelse under 80 år: Erfarenheter och utmaningar. Ålands landskapsstyrelse, 119 s.
Fagerlund, N (1997): Autonomous European island regions enjoying a special relationship with the European Union. I Lyck (red): Constitutional and economic space of the small Nordic jurisdictions. Nordiska institutet för regionalpolitisk forskning, 90-121.
Fagerlund, N (1997): The special status of the Åland Islands in the European Union. I Hannikainen & Horn (red): Autonomy and demilitarisation in international law: The Åland Islands in a changing Europe. Kluwer Law International, 189-256.
Hannikainen, L (1998): Self-determination and autonomy in international law. I Suksi (red): Autonomy: Applications and implications. Kluwer Law International, 79-95.
Nauclér, E (2001): Ålands självstyrelse - en modell att kopiera eller en källa till inspiration? I Jansson & Salminen (red): Den andra Ålandsfrågan - Autonomi eller självständighet? Julius Sundbloms minnesstiftelse, 145-164.
Nordquist, K-Å (2001): Åland i ett jämförande internationellt perspektiv. I Jansson & Salminen (red): Den andra Ålandsfrågan - Autonomi eller självständighet? Julius Sundbloms minnesstiftelse, 95-101.
Quayle, R (1990): The Isle of Man constitution. I Robinson & Mc Carroll: The Isle of Man ? Celebrating a sense of place. Liverpool University Press, 123-132.
Young, G V C (1999): A brief history of the Isle of Man. Mansk-Svenska Publishing Co, 2:a reviderade upplagan, 39 s.
